Leken som terapi

När jag tar mig en titt på min Gudson blir jag förbluffad över den enorma fantasi som denna tvärhandhöga person begåvats med. Denna entusiasms brukar försvinna i vuxen ålder och med den en massa möjligheter och härligheter. Det är synd. Mycket synd. Så sent som förra veckan ville han att vi skulle göra en dinosauriefälla av en flyttlåda och undrade om vi inte kunna plantera ett träd som istället för äpplen gav brandbilar och skumtomtar. Killen är 3½ och på upptäcktsfärd jämt och ständigt.  Själv blir jag alltid lika förvånad att vi som kallar oss mogna och ansvarsfulla vuxna är både trötta och till stor del oförmögna att ta del av denna lekfulla värld. Den är enastående. 

För egen del var jag inskriven på Norrlands Universitetssjukhus och dess barnavdelning under 5 år. Här skapade jag en fantasivärld under svåra omständigheter. Om dessa fingerdockor bara kan hjälpa en enda person att leka mer är det gott nog och mycket vunnet. Det lekande barnet ska bejakas. Innerst inne i oss alla bor en McGuywer. Ni vet han som kan göra ett kärnkraftverk av en tandpetare och en kvarts Västerbottensost. Han började förmodligen sin karriär med en handfull fingerdockor någonstans långt bortom Andernas snöklädda högplatåer. Där stillheten råder och lyssnar på Kondorens mjuka vingslag och marken täcks av ett färgsprakande orkidélandskap.